Related Paintings of unknow artist :. | livingstones flatbottnade hjulangare | Portrait of a man,Three-quarter length,wearing black and holding a glove in his left hand | Horses 02 | Our Lady Hodegetria | Self-portrait as Zeuxis. |
Related Artists:
Luca Carlevarijs
Luca Carlevarijs or Carlevaris (20 January 1663 - 12 February 1730) was an Italian painter and engraver of landscapes (vedutista). Carlevarijs was born in Udine, but worked mostly in Venice. His vedute of Venice are among the earliest Baroque depictions of the city. He was influenced by the Dutch painter active in Rome, Caspar van Wittel (often called Vanvitelli). The painters Canaletto and Antonio Visentini are said to have been highly influenced by or pupils of his. Johan Richter did work with him. Also called Luca Casanobrio or Luca di Ca Zenobri, for his patronage by the latter family. He painted landscapes, sea-pieces, and perspective views. He completed over a hundred etchings of views in Venice, which give an exact representation of the principal places in that city. He died in Venice.
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Hippolyte Boulenger
(1837 - 1874) was a Belgian landscape painter influenced by the French Barbizon school, considered to be "the Belgian Corot". Hippolyte Boulenger was born to French parents in Tournai in 1837. He spent his youth in Tournai and lived in Paris between 1850 and 1853, where he studied drawing. In 1853, after he became an orphan, he went to Brussels to work at a design atelier. In the evening, he studied at the Academie Royale des Beaux-Arts with Joseph Quinaux, a landscape painter. He met portrait painter Camille Van Camp in 1863, who became a mentor and mecenas. He showed his first painting in the Brussels Salon the same year. Boulenger went to Tervuren in 1864, and called round him a group of likeminded painters gathered there, the School van Tervuren, a Belgian version of the Barbizon school, of which he became the leading artist. At the time, his leading model was Jean-François Millet, although his later work was closer to that of Corot. By 1866, he was famous in Belgian art circles. He married in 1868 and moved to Zaventem, but returned to Tervuren in 1870. These years were his best and most fruitful period, with e.g. the painting De oude Haagbeukdreef. Tervuren, which won him the Gold Medal of the 1872 Salon of Brussels. In this period, he travelled in Belgium and abroad, painting along the River Meuse. It was his suggestion that led to the creation of the Societe Libre des Beaux-Arts, an art circle of young Belgian artists, including Alfred Verwee, Felicien Rops, and Constantin Meunier, with honorary members from abroad like Corot and Millet, but also Honore Daumier, Gustave Courbet and Willem Maris. By 1869, he began to suffer from epilepsy. Coupled with alcohol abuse, this led to an early death, in 1874 in a hotel in Brussels.